Lösenordsskyddad: Bébés I need you.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Gårdsnazisten del 3 och ”aaaaaaaaj äm the chaaaaaampion!”

Kommer ni ihåg det här?

Näväl, sedan gick ju famrmor vidare och jag slutade tänka på gårdsnazister och tänkte desto mer på diverse släktingar som inte kan prata med varandra samt resor fram och tillbaka från stockholm för att ordna arvsskiftet. Knäfern fick följa med och var en ängel på ålderdomshemmet, who would have thought?

Hursomhelst väl hemkommen från stockholm utnämnden jag till någon form av underbetald terapeut för släkten vilket ledde till att min telefon ringde oupphörligen. Nu är inte jag den som har något emot att prata i telefon så när JAG av alla mäniskor får skavsår i öronen så kan ni ju tänka er. En dag var det värre än vanligt och ett samtal avslutas i mycket upprörd stil och jag går ut med knäfern för att rensa huvudet.

Då möter jag gårdsnazisten.

And let me tell you att det inte var läge att försöka sätta sig på mig just den veckan. Jag skall bespara er den exakta ordväxlingen men jag var väääldiigt tydlig (mmt bra ord, arg? nejdå jag är t y d l i g) med vad jag tycker om tjejer i trettioårsåldern som har så lite att göra på dagarna att uppfostrar andra vuxna människor som hobby. Jag var också vääääldiiiigt tydlig med att hon nu hade två val 1) gör en formell anmälan (det finns nämligen inga regler om vr man får rasta sin hund) eller 2) sluta skrika på mig för jag kommer att betrakta det som trakasserier.

Sedan flög fan i mig.

Så jag ringde upp hyresvärden och informerade dem om att en av våra grannar basically hoppar på oss och skriker åt oss så fort vi går utanför dörren och att jag uppfattar det som ehmskt obehagligt. Så till den grad att jag känner mig tvungen att gå omvägar runt henne på min egen gård som jag betalar hyra för att få nyttja.

Senare på kvällen var vi som vanligt ute på kvällspromenaden och när vi kom hem blev vi påhoppade i g e n. Jag ringde upp värden igen och informerade om att trakasserierna fortsatte trots påstötning om att sluta.

Igår ringde värden. Grannen kommer att få en skarp tillsägelse. Hon får på inga villkors vis skrika åt grannar som har hund eftersom det inte finns några regler emot att ha hund elelr om att rasta hund.

In your face biatch.

H som i F del 1

Hur skriver man om sådant som man inte vet hur man skall uttrycka? Hur bär man sig åt för att verbalisera det som måste sägas men som inte har några ord?

Hur bär man sig åt när hela ens insida sprängs av allt som vill ut men inte vet hur? Eller ens vad det är som vill ut?

Å ena sidan tror jag att jag konfronteras med det som borde varit och sörjer det som aldrig blev och å andra sidan är jag också ledsen bara rätt upp och ned. För hur det än har varit så har jag känt, jag har älskat. Även om jag faktiskt inte är särskilt säker alls på vad du kände, om du kände.

Å ena sidan är jag så ledsen över att jag inte finns vid din sida. Ingen skall behöva vara ensam. Å andra sidan vet jag knappt vad jag skulle gjort där, vi hade ju ingen relation du och jag även om jag gärna hade haft det.

Jag vet inte riktigt vad jag känner även om jag inte kan sluta gråta. Sorg över det som aldrig blev eller sorg över det som var?

Jag vet faktiskt inte.

Förändring.

Det finns för tillfället ett antal lösa trådar som gör sitt bästa för att fladdra vilt i ansiktet på mig. Jag har extremt svårt för lösa trådar, särskilt lösa trådar som  kan komma att påverka min vardag ganska så extremt.

En av de lösa trådarna handlar om A och jobbet han sökt. Just nu vet vi inte i vilken stad vi kommer att bo om två veckor.  En annan lös tråd finns i mitt liv där det uppstod en situation för inte så länge sedan som jag kommer bli tvungen att hantera ganska så bryskt.

Så döm om min förvåning när jag trallar runt härhemma och är allmänt lugn och ptja, optimistisk. Tar dagen som den kommer och är allmänt sugen på att sjunga hakuna matata sången.

Det löser sig helt enkelt.

Mer tuttar

Jag var inne i den här affären igår.

Jävlar säger jag bara.  Jag kommer in genom dörren och mumlar att jag behöver hjälp eftersom mina bröst bestämt sig för att utveckla personligheter och dessutom jävligt bångstyriga sådana.

Efter 2 sekunders tuttklämning av ett styck liten tant presenteras jag med ett omklädningsrum och 1057075287 bh:ar. Tanten står kvar utanför omklädningsrummet och väntar på mig om jag kanske skulle behöva lite hjälp och är bara allmänt underbar. Hämtar nya storlekar, rättar till etc.

För första gången på ungefär 5 år har jag en bh som sitter perfekt. Det stramar inte i nacken. Det värker inte i bröstkorgen och mitt décolletage är quite frankly så jävlar i gatan apsnyggt att jag inte kan slutta titta på mina egna bröst.

Priset?

219 Sek.

Jag tror jag måste köpa hela butiken, alternativt packa ner den lilla tuttklämmande tanten i handväskan och ta med henne hem.

Lilla huset i snödrivan, Cobra och maränghallon

Jag visste att det var något vi skulle gjort idag, ändå dubbelkollade jag inte kalender, så himla typiskt mig. Vi skulle ju åkt ner till H-stad och kikat på ett litet hus i Frösakull (tänk grönt, tänk lummigt, tänk stor tomt, tänk inga äckliga grannar).

Nåja, det var inte riktigt vår grej ändå kom vi fram till (tänk: liiiitet hus, tänk kass isolering, tänk eluppvärmning, tänk 3 km till mataffären och 1 km till busshållplatsen, tänk knädjup snö och att det blåser som fan.)

Oh well. Just nu vet vi ju inte ens om det är till H-stad vi skall flytta, det är mest jag som gillar att ha koll på läget och ligga i fas för kontraktskrivning om det nu skulle behövas för flytta skall vi ju, vi vet bara inte till vilken stad det bli.

Nu tänker jag äta marängkaka marinerad i lime och hallonsås,  skita i att gå till gymmet och titta på anime (total nostalgitripp ”Space Adventure Cobra” jesus H christ vad jag älskade den serien när jag var liten).

Vad gör ni ikväll?

Marängkaka

http://vonkisrecept.blogspot.com/2006/05/marngkaka.html

You say oopsie daisy, I say fuck you

Det finns få saker jag avskyr mer än när någon objuden försöker tränga sig på mig i mitt hem.

Särskilt då jag uttryckligen sagt ifrån att ”ring när du kommer fram så kommer jag ner och möter dig, min sambo är sjuk och ligger och sover, jag vill därför inte att han störs.”

Lik förbannat står sedan personen ifråga och ringer ihållande på dörrklockan, inte en utan två gånger trots att han bör ha hört en hysteriskt skällande hund inifrån. Med tanke på att väggarna här dessutom är så illa isolerade att man hör när jag vänder blad i boken jag läser när jag badar så tvivlar jag dessutom på att han missade mitt vrålade ETT ÖGONBLICK!

Om du läser här, tack vare dig fick min sambo sammalagt fyra timmars dygnsvila. Tack som fan. Verkligen.

Nästa gång håller jag inte i hunden när jag öppnar dörren. I swear.

With a little help from my friends

Så enkelt men ibland så svårt att göra på egen hand när vinden blåser hårt och det känns som om hela världen är emot dig.

Hold your own. Know your name. Go your own way.

Idag kände jag mig väldigt liten, jag kan faktiskt inte minnas när någon som inte tillhör mitt privatliv fick mig att ifrågasätta mig själv sist, fick mig att känna att jag inte duger. Jag bölade som en liten unge och well…

Blev lite emo helt enkelt.

Som tur är har jag världens bästa vänner och familj som fångar mig när jag faller. Som stoppar i mig hamburgare och trycker en cigg i käften på mig och kramar på mig och påminner mig om att jag visst duger. Att jag är kompetent, att jag klarar allt jag föresätter mig att klara och att jag inte behöver oroa mig, det här kommer att gå bra.

Tack!

Ni fick mig att orka, ni gav mig perspektiv och framförallt ni stöttade mig när jag behövde det som mest, och för det så finns ni i mitt hjärta.

Rambling

Ganska ofta stör jag mig på att den här bloggen är så spretig, det brukar sluta med att jag skär bort allt som är personligt och börjar om från början. Men jag är ju spretig, iaf på insidan.

Sure utsidan är spegelblank page, nylackade naglar, högklackat och pärlörhängen, hela jag uttrycker ”okomplicerad, effektiv och polerad” när jag går på stan men insidan är så mycket mer trasselsudd. Jag kan inte beskriva mig själv i bara tio ord och jag tenderar att tycka att människor som kan det, och sedan tycker att de täckt in hela sin person är alldeles förtvivlat tråkiga.Jag tänker samtidigt som jag pratar och jag pratar jättemycket, men tänker ännu mer. Eftersom jag är så upptagen av att prata och tänka kan jag vara lite dålig på att lyssna. Det har jag dåligt samvete för mest hela tiden. Jag hatar allra mest när jag råkat köra över människor som är för  snälla för att säga ifrån eller när någon tror att jag inte bryr mig eftersom det känns som om jag inte lyssnar. Jag älskar att gå omkring barfota på nystädade golv men ganska ofta är det mer hundhår än något annat på mina fötter. Jag älskar tanken på att sjunka ner i ett bubbelbad med en hårinpackning, en ansiktsmask ett glas kylt vitt vin och en bra bok men efter fem minuter känns det mest jobbigt. När jag läser facklitteratur tycker jag om att gå runt runt i vardagsummet samtidigt som jag lyssnar på Laura Pausini och läser högt för mig själv. Jag dansar när jag lagar mat men inte när jag är på krogen och sjunger hellre i vardagsrummet än i duschen. Jag har fortfarande inte fixat en gardin till badrumsfönstret (frostat glas är mer genomskinligt än an kan tro) så istället flashar jag mina grannar litegrann varje gång jag duschar. Jag brukade tänka jättemycket på vad människor tycker om mig men mindre och mindre på senare år. Jag nojjar över att jag kommer bli (ännu mer) egotrippad och otrevlig om jag slutar bry mig helt. Jag är  grymt stolt över att personalen i mer eller mindre samtliga bokhandlar i staden hejjar på mig när jag kommer in i butiken och jag jämställer inköp av fler bokhyllor med ”shopping”. Jag saknar att spela wow men låter bli mest eftersom Ulduar verkar rätt mesigt i jämförelse med kraven som ställdes på kompetens när Black Templepatchen släpptes. Jag är elitist men det handlar mer om mitt eget behov av att vara duktig och räcka till än hur jag ser på andra människor.

Jag tror att det jag i grund och botten ser som mina största skavanker nog är de egenskaper som gör mig mest intressant.