Ready, set, go.

Det här komemr bli sjukt tråkigt för er, det är mest ett brev till migsjälv som skall tjäna som påminnelse.

Jag har tänkt en hel del på sista tiden. Tänkt på mig i relation till mig själv, mig i relation till andra och andras relation till mig. Har kommit till en del jobbiga insikter och en del bra. Dock finns det några saker att ta tag i. Jag är till exempel alldeles för bra på att engagera mig i andras problem, lägga ner tid och energi på att finna lösningar och för att finnas där för dem. Framförallt är jag bra på att göra det för alldeles fel människor. Människor sin inte vill, eller är förmögna att göra samma sak för mig.  Därtill har jag alldeles för lätt att splittra min uppmärksamhet och multitaska och det leder till att en hel massa inte blir gjort alls och mycket blir gjort halvdant, not good. Not good at all.

Slutsatser

1) jag skall lägga mindre energi på andras problem och jag skall sluta få dåligt samvete när jag väljer att prioritera mig själv och mina mål framför andra och andras. Jag har ju full förståelse om någon inte har tid för mig och mitt så det borde ju rimligtvis gå åt båda hållen.

2) Istället för att splittra mig skall jag fokusera på en sak i taget. Undertiden jag gör just den saken är inget av det andra viktigt. Allt har sin tid.

3) Jag skall sluta vara så förbannat trevlig mot alla hela jävla tiden. Jag lägger tonvis med energi på idioter som inte gör annat än att provocera mig. Som t ex hundägaren på Limhamnsfältet häromdagen. Herregud, varför skall jag anstränga mig för att nå fram till förståelse med en människa som är så förbannat dum i huvudet att hon tar för givet att hennes antagande är konkret sanning? Not. My. Problem. (Även om jag lyckas och får en kick av att jag är så grymt bra på att hantera människor att jag kan plocka ner en rabiat kärring på jorden utan att ens behöva höja rösten) Det tar för mycket energi och ger inte mig ett skvatt i långa loppet även om jag kanske känner mig ”duktig” just då.

Så med det sagt.

Nu gäller fokus på uppkörningen imorgon, och vaffan jag kan ju det här. Faktiskt.

Meh

Mitt mantra ”jag skall icke vara nervös” verkar ha utvecklat sig åt lite fel håll eftersom jag hyperventilerat mest hela morgonen, tror jag skall försöka bota meddels ägg, makrill och tomatsås samt en film och lite tvätt. Blir trist att missa födelsedagsmiddagen ikväll men jag känner att jag är så illa tvungen för att verkligen vara utvilad och kunna fokusera imorgon.

Blä.

Varför är inte livet enkelt och portionsförpackat istället med lagom avstånd mellan måsten och nöjen?

Katharsis och framåtblickande

Tittade i kalendern och insåg vilken dag det är, dagen före min uppkörning. Har faktiskt börjat bli lite nervös men ändå inte så farligt att det påverkar mig (hoppas jag). Min sötrsta skräck är ironiskt nog att folk omkring mig skall försöka ”lugna mig”” eller berätta skräckhistorier från sin egen uppkörning. Jag vill inte höra, jag vill verkligen inte, det kommer bara resultera i att jag går in i situationen allt annat än öppen för nya intryck och det vore det värsta av allt. Jag vill kunna komma in i det helt förutsättningslöst och därmed kunna ta in mer ny information.

För vad är det med oss allihopa? Så fort någon blir gravid så får hon höra skräckhistorier om förlossningar och missfall och hur jobbigt det är att ha barn, så fort någon skall köra upp så berättas det om hur andra människor kuggade. Så fort någon skall skriva en tenta så berättas det om hur hemsk just den kursen är. Det är säkerligen vänligt menat men det blir så fel! Det enda som händer är ju att man blir mer uppskrämd eller nervös än vad man redan är och misslyckas bara därför.

Kanske borde vi som vänner när någon berättar om en kommande prövning som det finns all anledning att vara nervös för bara lyssna på den personens känslor istället för att vara så snabba med att berätta om vad vi själva känner eller relaterar till? Kanske är det en vänligare handling att låta sin vän själv prata om sin farhågor och få hjälp med att bearbeta dem snarare än att komma med så mycket egen input? Jag gör det ju själv, per automatik relaterar jag till mig och mitt snarare än att bara lyssna, och faktiskt, det tas inte alltid så väl emot.

New years resolution, coming up. Att bli bättre på att lyssna. Inse att man inte behöver komma med goda råd och konkret hjälp  för att vara en bra vän.

om inkompetens

Om man som vi bor inne i stan och inte har bil och alla stormarknader ligger ute i tootikki och man tycker att det finns roligare saker att göra förutom att stor(gräla)handla en lönehelg så kan man tänka sig att man handlar maten på nätet och får den hemlevererad till dörren.

Man kan däremot INTE tänka sig att man blir särskilt glad när man får ett mail kl 11:15 om att ”vi har försökt nå er”  när maten skall levereras mellan 11:00 och 13:00 pip. Men man är vuxen så man lyfter luren och ringer upp personen som försökt så innerligt mycket att nå en. När denna människa då bräker fram frågan om de ”kan komma imorgon” eftersom ”vi har haft det ilte körigt” och ”inte börjat packa påsarna ännu” så blir man ännu mindre glad. Man morrar fram att de kan komma i eftermiddag senast 15:00 INTE imorgon och INTE en minut efter 15:00).

Sedan (efter att man kontrollerat att det visst fanns kontaktuppgifter såsom telefonnummer och att det visst går att söka fram sambons nummer via eniro och att användarvillkoren stipulerar att påsarna skall packas kvällen innan) så ringer man personens chef och förklarar läget.

Personens chef finns på plats imorgonbitti klockan 9. 

För ja, jag är en surkart när det kommer till sådant här, de har haft två dagar på sig att planera min beställning, jag betalr dessutom 150 spänn för servicen och då skall jag ta mig fan inte behöva sitta instängd en hel dag för att de inte kan sköta sina jobb eller för den delen höra av sig lite tidigare.

Gah!

Fotografiskt minne

Slöläser en blogg där inlägget avhandlar helgens bravader, i förgrunden lätt överförfriskad väninna till bloggerskan, i bakgrunden ett styck fotografi och det är ungefär då som jag hajjar till för är inte det där alldeles särdeles obehagligt likt mitt ex? Så jag förstorar och kisar och förstorar lite till.

Och inser att bilden föreställer bloggerskans väninnas feta bebis ca 3 månader.

….

Ibland undrar jag hur mycket av min bild av exen är efterkonstruerad för jag tycker fortfarande att det var jättelikt, som i ta fel likt. Småfet & tunnhårig liksom.

Tre ynka rom & cola (ja, jag veeeeet 80-talet ringde och ville ha sin drink tillbaka) och jag är bakis som en liten gnu.

Hej medelålder.

I övrigt är Malmös krogutbud lite….weird. Vid halv elva flanerar vi med sällskap sammanlagt sju personer in på en cocktailbar på lilla torg och möts av beskedet ”jamen alltså…ni kan ju få sitta här sålänge men om det kommer ett sällskap som vill äta så får ni gå igen” vi tittar oss omkring och noterar återigen att 1) klockan är halv elva, oddsen för att ett annat, lika stort, sällskap skall stolpa in och begära middag är jävligt små samt 2) det är inte precis fullsatt. 3) Det är en cocktailbar, inte en restaurang. Slutsats – ehhhh… let’s go somewhere where they actually want our money?

Efter lite pubhoppande hamnade vi tillslut på Bishops Arms och det är nog banne mig det enda stället vi besökte igår som jag kan tänka mig att komma tillbaka till. Dels har de en whiskeylista to die for, dels var musiken dämpad så att det faktiskt gick att konversera och dessutom var servicen superb trots att det var fullsatt. När jag går ut så gör jag det av två anledningar att umgås med de jag gick ut med samt att få mat/drinkar levererade snyggt och snabbt och framförallt perfekt bandat/tillagat kort sagt – vad jag betalar för. En krog kan anse sig hur fin som helst,välkomnar de inte sina gäster så kommer de inte att tjäna några pengar ändå.

Hur det känns att titta i inredningstidningar

Ge mig en trädgård och närhet till skog och hav!

 

It’s official, jag är hemmahörande på 1800-talet.

När andra ohh:ar och ahh:ar över kakel och den perfekta stavparketten drömmer jag om blandskog (för där trivs kantarellerna) och fodrade pallkragar med plasthuva (för att kunna gro sallad trots att det är kallt) och grönsaksland fulla med rabarber och fruktträd fulla med plommon och äpplen. Och blåbär, blååååbär. Och Rönnbärsgele, och lingonsylt.

Argggghhhhh

JAG TYAR ICKE MER

Jag vill ha trädgård där hunden kan springa fritt och väggar som ingen granne borrar i. Jag vill ha lugnet och ensamheten och jag vill inte ha någon  hyresvärd som förbjuder mig att måla och säger att jag måste tapetseeeeeera. Herregud! Jag vill verkligen kunna måla en galet randig fondvägg i hallen om jag känner för det (det gör jag ju inte ty jag är svensk så jag drömmer bara om beigt men ändå jag kanske skulle kunna vilja?)

Och så vill jag ha en miljöbil som får bra resultat i säkerhetstesterna OCH är en kombi med mycket lastutrymme, något som biltillverkarna tydligen tycker är ett helt värdelöst produktsegment eftersom jag inte lyckats hitta en enda sådan bil. Finns det ens någon som köper en sedan i dagsläget? Jag trodde alla antingen köpte microbil eller kombi?

Shopping as in galore

Det enda som verkligen fetsuger med att bo i Malmö är att jag inte har en suck att kunna gå in på NK. Nu när jag i all stillhet har tagit ett beslut om att börja köpa kvalitetskläder istället för att få noppror på jackor, tröjor, byxor och fan och hans moster så vet jag inte vart jag skall gå för att handla. NK har liksom ALLT skor hudvård kemtvätt frisör cafe kläder ytterkläder väskor inredning you name it.

Vaffan.

Hjälp tant.

Ollifant

Inte nog med att sexlivet suger (eller snarare inte alls suger, försök du ge ett blowjob med täppt näsa) när man är sjuk och febrig det går inte ens att uppskatta febern ordentligt eftersom jag inte kan andas med munnen stängd runt termometern.

Det är så ofattbart synd om mig.

Med munnen lite öppen i mungipan så att jag får luft har jag dock 37,7 grader. Ganska mastigt för någon som vanligtvis ligger på 36,4.