Jag är en soltörstig pelargon (without the pink and pretty dårå)

Det är en sådan där tid just nu, mellantid, väntetid, vardag som rullar på utan något särskilt i sikte alls. Grått ute, grått inne och vid de få tillfällen solen lyser vänder sig hela mitt jag mot allt i protest för det är så dammigt och ostädat hemma att jag inte vill se eländet och jag har det fan inte i mig att göra något åt saken just nu. Så jag diskar, plockar undan lite, gör en punktinsats när det som jag egentligen längtar efter är att riva ut allt och slänga. Börja om. Mmm jag älskar att börja om, nystarter. Kanske är det därför jag älskar hösten mer än sommaren? Nya saker sker alltid på hösten, aldrig på våren och med en fulltankad sommarsolenergi känns det alltid som om jag kan besegra hela världen varje September.

I Mars however – not so much.

Så jag lunkar på här, försöker göra det jag skall, eller iallafall det jag måste.

Bara lite tystare än vanligt.

Och egentligen behöver jag nog allra mest att någon släpar ut mig i håret, tvingar mig att dra på mig ett par höga klackar och måla läpparn röda, inte ger mig något val, för just nu finns det verkligen ingenting som känns särskilt roligt även om jag vet att det mesta kan bli väldigt roligt bara man försätts i situationen. Fy fan så trött jag är på mig själv.