Och Simone de Beauvoir är nu uppe i ett varvtal som hade kunnat försörja en liten by i närke med el under åtminstone ett år.

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget kan man tycka, jag är ju inte särskilt bra på att följa regler och utstakade planer. Därför är det ju helt meningslöst att göra en lista som jag sedan skall följa över lång tid. BAH. Jag skriver ju i stunden när jag är upprörd eller eftertänksam. Långsiktiga planer för mitt skrivande kan jag ha i skolan, inte här. Här får jag vara spontan.

Hursomhelst.

Jag läste den här under morgonen och den satte nästan, men inte riktigt, fingret på det jag gått och tänkt ett tag nu men inte vetat hur jag skall skriva om. Det här med sexuellt våld mot kvinnor och hur vi ser på det. personligen kan jag känna att bilden av den våldtagna kvinnan är så väldigt tragisk att det nog är ganska få som vill identifiera sig med henne. För en våldtagen kvinna är, i samhället ögon, inte bara någon som varit utsatt för våld som råkat ta sig uttryck i sexualitet. Nej den våldtagna kvinnan i samhällssynen blir omtalad som någon som berövats sitt finaste, blivit krossad, fått utstå det värsta som kan hända en kvinna och ibland saker som att det är omöjligt att återgå till ett normalt liv efter att något sådant här har hänt ofta, märkligt nog, sägs detta av medelålders män verksamma inom polisen. Inget ont om dem, jag är övertygad om att de är både förtvivlade och arga över vad de möter i sin vardag när det gäller frågor om sexuellt våld och jag är mer än övetygad om att de menar väl. Men problemet är att just den där typen av ordval nästan blir som ett andra övergrepp. För inte nog med att kvinnan faktiskt utsatts för sexuellt våld, efter en anmälan, eller ännu värre publicitet, så kommr hon utsättas för omvärldens konstaterande att hon är förbrukad, skadat gods. Det finns ingen styrka i den bilden. Ingenting som säger något om personen i fråga som en överlevare, snarare projiceras bilden av en hjälplös kattunge som krälar in i ett hörn och ger upp livslusten.

Det verkar som om sexuellt våld mot kvinnor anses var lite värre än allt annat våld och det är ju fint i teorin, men implikationen för de som överlever för att anmäla och gå vidare blir att det som hänt dem anses säga något om dem som person. Man spekulerar i deras förmåga att kunna bilda ”sunda” relationer senare i livet, man ifrågasätter deras för måga att kunna fortsätta sköta sitt arbete, sin familj, sina barn. Det verkar helt enkelt sitta väldigt mycket personlighet och identitet i ett underliv. Inte ens tortyroffer får samma behandling, där talas det om att de äntligen kommit hem till sina familjer, att de nu skall vila ut och sedan komma igen. Att de fått utstå fasor men att de är överlevare. Fokus i språket här ligger alltså på deras styrka, till skillnad från de krossade våldtagna kvinnorna.

Och den enda slutsats jag kan dra av det är helt enkelt att hela den här samhällsdebatten fortfarande grundar sig på att kvinnan är sitt kön. Kränker du könet så kränker du kvinnans innersta. Hennes heligaste. Hennes essens och det gör mig spyfärdig för jag är ganska övertygad om att det här är en anledning till varför det fortfarande är skamfyllt för en kvinna att berätta och anmäla att hon blivit våldtagen.

Kvinnan: Fortfarande mer fitta än person i världens mest jämställda land 2011. Whoop di de doo.