Ik taj
När jag var liten så läste jag en bok som hete ”Tjavva” av Elisabeth Hjortvid. Nu var det väl ingen fantastisk litterär upplevelse precis men små snippets av den har bitit sig fast i huvudet på mig och följt med nästan hela livet. Huvudpersonen utsätts (såklart, det är ju en ungdomsbok) för en massa prövningar som hon övervinner (yadda yadda). Med sig har hon en liten sten eller statyett, som hon värmer i handen och får kraft ifrån när allting känns hopplöst, om hon bara säger ”ik taj” – jag kan.
”Jag kan”
Sämre mantran kan man ha.
japp. det är ju bara att inse – man klarar av vad som helst bara man intalar sig själv att man gör det. fast orka gå omkring med en sten, det borde funka lika bra med låt oss säga – en diamantring. eller bling öht 😉
Jag är benägen att hålla med dig, diamantring känns mkt bättre än statyett 😉 Men jo precis, man kan det man tror att man kan och om inte annat så lär man sig på vägen. Jag är så förbannat TRÖTT på människor som intalar sig själva (och andra!) att det inte går, att man inte kan, att man inte ens borde försöka GAH.
I övrigt är jag ganska lugn och sansad, lovar 🙂
Jag tiittar in och undrar var du är? Fullt upptagen med livet och dess trevligheter hoppas jag?