Bira, bärs och rakade brudar (really?)

Jag var ganska huslig när jag var arbetslös, mest för att jag inte hade så mycket annat att göra än att plantera saker, baka och dona och fixa med skitsaker jag aldrig hade orkat annars. I bloggvärlden har det de senaste åren synts en ganska tydlig trend som drar åt just det där hållet, scrapbooking, bakning, städning, pyssel och framförallt heminredning. Visst, det är väl trevligt med människor som har intressen, inget ont i det. Det jag däremot vänder mig emot är att det liksom förväntas av en som kvinna att man skall ha de här intressena, som om alla liksom förväntas bära omkring på någon form av ”Husmor 2.0” i fittan och att man helt enkelt är lite sämre, lite mindre kvinna och lite…ptja… konstig om man inte håller på med de här sakerna.

Jag har blivit sammanförd med andra flickvänner under fester och andra sociala tillställningar med motiveringen ”ja, här håller tjejerna till” som om man har mer gemensamt, eller borde komma bättre överrens bara för att  man delar kön, som om man är mer kön än individ.

jag är bara så sjukt trött på att bli typecastad i mitt eget liv och att folk sedan har mage att bli besvikna, och ibland till och med lite förbannade, över att jag inte nödvändigtvis passar in i den förtryckta mall de bestämt sig för att jag platsar i. Visst det är klart att jag vill ha det fint hemma (vem vill på allvar ha det fult hemma?), tycker om god mat och jag är väl lika mycket gottegris som någon annan,  men att folk tittar konstigt på en bara för att man inte är helt uppslukad av ämnet och är intresserad av att, i detalj, diskutera tapeter & äppelkaksrecept eller (åh gud) bantning, det förstår jag inte.  Samtidigt som killarna förväntas vilja titta på fotboll och prata jobb, eller bilar, det hela är, för mig, mest ganska tröttsamt och det kan väl inte bara vara jag som känner så? Jag inbillar mig att det också är ganska tröttsamt för killar att förväntas vara på ett visst sätt?

Sånt tänker jag på när jag borde skriva uppsats.

Det var bara det.