Ms. N00b

Day 02 – Your first love

Posted in Uncategorized by msn00b on 08 december 2010

Ahhh, kärlek. Så förgängligt. och så stort. Jag har försökt komma på en stor första kärlek som men det går inte.

Min allra första stora kärlek hette Isis: Henne kom pappa hem med från Danmark när jag, tre år gammal, hade öroninflammation och inte hade sovit på flera dagar. Jag kastade en blick på Isis och sedan var det kört. Hon har varit med oss över hela världen och hon är med mig än. Ni vet hur man brukar säga att det är roligt att skänka vidare sina leksaker till sina barn om man får några? Well no way. She’s mine. MINE I tell you.

Richard: Vi var fyra bast och träffades på stranden i särö västerskog, it was love at first sight tills jag slog honom i huvudet med en kotte, han slog tillbaks och sen blev vi kompisar. Han hade Star Wars gubbar men jag var mer inne på Transformers och He-Man, vi kompletterande varandra fint. Någongång på låg/mellanstadiet så stod Richard i en buske och pussade på Linda och  jag fattade ingenting, det var ju mycket roligare att leta skalbaggar, fiska krabbor och klättra i träd ju. För ungefär 5-6 år sen så sprang jag på Richard, han stod faktiskt och pussade på Linda fortfarande. Förvisso inte i en buske utan på en Centralstation, men ändå – the sammanträffande!

Fredrik, Clean, Triss, Ludwig, Joachim och Filifjonkan. Alla min fyrbenta kärlekar. Jag kan inte rangordna här så jag räknar upp i ordningsföljd. Fredrik – katten som älskade att ligga i knät när man satt på toa (för då satt man ju äntligen still) Clean – Katten som flyttade hemifrån för att bo på restaurang istället och som, när vi kom dit för att äta kände igen mig och slängde sig i famnen på mig när jag klev innanför dörren. Triss – den överkörda vildkatten som bestämde sig för att bo hos oss, vi hade inte så mycket att säga till om, hon flyttade liksom bara in. Och några år senare flyttade hon ut igen utan så mycket som en thank you note. Under tiden vi hade denna egensinniga katt kom vi på att vi behövde något mer trofast i våra liv, enter den svarta amerikanska cockerspanieln med en stjärna på bröstet: Ludwig – Lilla ludde. hans högsta önskan i livet var att få vara med, få vara nära (och att äta dårå). Vilket resulterade i att jycken följde med oss överallt, även utomlands. Detta var på den tiden då allegier var andras problem  (oh du ljuva 80-tal) och små hundar som fick plats i knät fick sitta i kabinen på passagerarflyg så Ludde var med både i Östterrike på skidsemester och i Frankrike på solsemester. En gång när vi var på väg hem från Oslo med bil där pappa hade varit på möte så skulle mina föräldrar stanna vid vägkanten för att byta förare, jag och Ludde sov i baksätet. När vi kom hem och parkerade utanför huset så fanns det ingen liten hund kvar i bilen. Han måste ha gått efter mamma ut ur bilen på motorvägen när de bytte förare och blivit kvar där. Vi vände genast bilen, jag har aldrig sett min pappa köra så fort, jag trodde inte att bilen kunde gå så fort (och då skall man veta att min pappa lärde sig köra bil av en racerförare i Monaco på sent 50-tal) jag är inte säker på att jag minns rätt eftersom jag var så liten men jag har en minnesbild av att hastighetsmätaren passerade 220 på motorvägen. Polisen hjälpte oss leta när vi kom fram till platsen och till slut hittade vi honom. Jag minns att mamma höll ut sin pälsjacka för att jag inte skulle se hur han såg ut men jag minns att jag aldrig sett mina föräldrar kramas så hårt som de kramades då. Vi fick med honom hem i en plastsäck men jag minns inte alls hur vi kom hem. Däremot minns jag att de  dagarna som följde är de enda dagar från hela mitt liv som jag minns att pappa inte har arbetat. Jag tror vi grät i en vecka allihop, nedbäddade i mammas och pappas säng. Till slut lånade vi en hund av en uppfödare bara för att skingra tankarna. Några veckor senare kom jag hem ifrån skolan och mamma berättade att vi skulle få en ny hund, han hade fötts samma natt som Ludwig dog, faktiskt bara någon timme efteråt och såg ut som en liten kopia av Ludde, dessutom hade de samma pappa; och så kom Joachim in i våra liv. En diametralt skiljd personlighet ifrån Ludde så det där med att de skulle likna varandra det kunde vi glömma. Joachim bossade obönhörligt min familj från 8 veckors ålder fram tills dess att han dog 16 år senare.  Han är nog det närmsta jag kommer komma ett syskon och när jag sover hemma i mitt flickrum spökar han fortfarande för mig och trots att det var snart tio år sedan han dog kliver vi fortfarande över honom i köket. Joachim var hunden som vid femton års ålder rymde och sprang efter min bil hela vägen ner till macken från mina föräldrars hus (ca 5 kilometer) för att han ville få följa med, vi delade huvudkudde och när han blev gammal och senil och vände sig i sömnen så att han vaknade med huvudet vänt mot väggen istället för ut mot mig så ylade han tills man vände på honom för han trodde att han var ensam. Han var bästa kompis med min häst Filifjonkan min verklighetsflykt min polare, min partner in crime. Hästen som kunde öppna låsta boxdörrar och en låst havrekammare. Hästen som låtsades vara halt om hon trodde att någon hon inte tyckte om skulle sköta henne. Hästen på vars rygg jag var så galet trygg. Det finns nog inget jag var rädd för att göra med henne, jag krälade under magen på henne, låg ner på hennes breda rygg nä hon stod och betade eller satt lutad mot hennes sida när hon låg ner i hagen och jag läste en bok. Vi klättrade, badade, racade över stubbåkrar och kelade under de tre ynka år vi fick.  Jag vinkar fortfarande när jag kör förbi Mullsjö utanför Ulricehamn där hon ligger begravd.

Böcker. Denna kärlek som aldrig tar slut, jag fattar inte grejen med läsplatta trots att jag nog är att beteckna som tekniknörd. Hela grejen är ju att gå med huvudet på sned längs bokhyllorna och välja ut vad man skall läsa nu. Vika hundöron och känna boken i handen. Läsplatta = crap enligt mig även om A nog skulle vara tacksam om jag drog hem pdf-filer snarare än tonvis med papper, men sorry det är inte samma sak. och på tal om A. Har jag varit kär innan? Klart jag har, men det är på sätt och vis ändå en första gång på många sätt, det finns en trygghet och en självklarhet som … äsch jag kan inte beskriva det bättre än så. Men jo, en första där också och högst troligt den sista i den kategorin.

Update.

Oh the shame, jag glömde min hund min M, min första alldeles egna. såhär mitt i barndomsminnena.  Jag tänker mig att det är mycket som att skaffa barn (och alla som har barn hatar mig litegrann när jag säger det så det säger jag inte så ofta), man matar, man nattar, man bråkar om uppfostran, man oroar sig, man oroar sig lite mer, man curlar, man skyddar, man vakar nätter, man ändrar hela sitt liv, man fascineras över hur stor och duktig och faktiskt lite mer begåvad än andra hundar hon är. Man smörjer med solskydd, man skyddar mot kyla (hon sover på en ärvd minkpäls i bakluckan på bilen – frågor på det?), man fixar passning men fan inte till vem som helst,  man låter dem sova i sängen frastän det inte var  tänkt så, man resonerar, man uppmuntrar man skäller, man saknar, man har dåligt samvete nästan jämt, man oroar sig för att inte räcka till, att göra fel och man älskar tills hjärtat spricker. Finaste pälsbebis.



9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ninde said, on 08 december 2010 at 3:26 e m

    Åh vilket fint inlägg. Mkt hög igenkänningsfaktor där!

    (and well done with the minkpäls också he he..:)

  2. Ninde said, on 08 december 2010 at 3:27 e m

    ..och antar att du vill att Isis ska få förbli anonym, men du kan väl ge oss en beskrivbing iaf🙂

    • msn00b said, on 08 december 2010 at 3:47 e m

      Tall, dark and mysterious… nee snarare vit, ca 40 cm hög med krum rygg och tämligen luggsliten🙂 Isis är föga förvånande – en isbjörn! Men nu du, om hon försvinner vet jag vem som snott henne ;P

    • msn00b said, on 08 december 2010 at 3:48 e m

      haha ja, jag ärvde den efter farmor och jag kan inte med att varken ha den på mig eller att sänga den så hundfilt it is hehe

  3. Edward said, on 13 december 2010 at 12:00 f m

    • msn00b said, on 13 december 2010 at 11:16 f m

      hahaha fint också att det tydligaste tecknet på att man är kär uppenabrligen är att man är en tjej alternativ bög med tanke på att de envisas med förtydligandt [him] hela tiden😀

  4. Edward said, on 13 december 2010 at 12:18 f m

  5. Edward said, on 14 december 2010 at 12:43 e m

    Alla tolkar saker på sitt eget sätt😀 sak samma love is alwas the same

    • msn00b said, on 14 december 2010 at 12:49 e m

      Mja, kärleken ser jag snarast som unik för varje individ som upplever den, jag har funderat ett tag över den nästa punkten på listan ”your definition of love”, den kommer så småningom men ujujuj vad svårt det är att definiera något så


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: