Ik taj

När jag var liten så läste jag en bok som hete ”Tjavva” av Elisabeth Hjortvid. Nu var det väl ingen fantastisk litterär upplevelse precis men små snippets av den har bitit sig fast i huvudet på mig och följt med nästan hela livet. Huvudpersonen utsätts (såklart, det är ju en ungdomsbok) för en massa prövningar som hon övervinner (yadda yadda). Med sig har hon en liten sten eller statyett, som hon värmer i handen och får kraft ifrån när allting känns hopplöst, om hon bara säger ”ik taj” – jag kan.

 

”Jag kan”

 

Sämre mantran kan man ha.

Det här med att rationalisera bort sina brister

Johodå.

Och nu blir det reklampaus!

Ni kanske har lagt märke till att det finns en ny länk i kategorin ”she reads and ponders” här till höger sedan ett par dagar tillbaka? Om inte så tycker jag att ni skall klicka in på Mitra Talarman Photography och se efter. Mitras bilder kan få till och med en agnostisk cyniker som jag själv att vilja  uppsöka närmsta kyrka och ingå äktenskap…

Mmmm tyll…..mmm

Jag är en soltörstig pelargon (without the pink and pretty dårå)

Det är en sådan där tid just nu, mellantid, väntetid, vardag som rullar på utan något särskilt i sikte alls. Grått ute, grått inne och vid de få tillfällen solen lyser vänder sig hela mitt jag mot allt i protest för det är så dammigt och ostädat hemma att jag inte vill se eländet och jag har det fan inte i mig att göra något åt saken just nu. Så jag diskar, plockar undan lite, gör en punktinsats när det som jag egentligen längtar efter är att riva ut allt och slänga. Börja om. Mmm jag älskar att börja om, nystarter. Kanske är det därför jag älskar hösten mer än sommaren? Nya saker sker alltid på hösten, aldrig på våren och med en fulltankad sommarsolenergi känns det alltid som om jag kan besegra hela världen varje September.

I Mars however – not so much.

Så jag lunkar på här, försöker göra det jag skall, eller iallafall det jag måste.

Bara lite tystare än vanligt.

Och egentligen behöver jag nog allra mest att någon släpar ut mig i håret, tvingar mig att dra på mig ett par höga klackar och måla läpparn röda, inte ger mig något val, för just nu finns det verkligen ingenting som känns särskilt roligt även om jag vet att det mesta kan bli väldigt roligt bara man försätts i situationen. Fy fan så trött jag är på mig själv.

It’s the Itchy & Scratchy show!

Ok, jag lovar. jag skall inte beställa något härifrån*, inte ens till andrahandshyresgästen, även om jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är frestad…

Men alltså jag undrar…. hur skulle man någonsin våga krossa ampullen och alltså iscensätta själva hämnden,utan typ en…. fjärrstyrd robotarm så man inte riskerar att åka på skiten själv? Eller är det jag som är dum i huvudet som inte fattar att det självklart är tanken att man skall åka på det själv om man är så taskig att man tänker utsätta någon annan för det?

What say you klokhuvuden?

 

*Tack Liz för länken!

Tro fan att man vill ha automat, det är ju så förbenat svårt att växla med brösten

Läs först  det här, läs sen det här

Dra din egen slutsats.

Personligen så kan ju jag tycka att det Robert Collin skriver närmast känns som ett gigantiskt försvarstal mot den statistik som visar att fler män än kvinnor kör ihjäl andra människor i trafiken och är inblandade i fler trafikolyckor. Vidare kan jag tycka att det är oerhört intressant att han  framhåller mäns bättre analytiska förmåga och förmåga att läsa av trafiken helt utan belägg för detta och menar att de använder denna bättre analysförmåga till att göra fler felbedömningar än kvinnor. Oooookej.

Och här gick jag i min enfald och trodde att en god bilförare körde så riskfritt som möjligt för att i så hög grad som möjligt undvika olyckor och bidra til en säker trafikmiljö

jag är ju uppenabrligen dum i huvudet.

Det måste bero på att jag har bröst.

 

 

få se, hur var det nu igen, vilken av alla rattarna i bilen skulle jag använda till att styra med? De i bh’n eller den framför mig? Hmmmmm

Vad jag fantiserar om varje morgon kl 05:30 pip

 

…att rusa uppför trappan och in till grannen, sparka in dörren, trycka upp honom mot väggen och vråla honom rakt i ansiktet:

 

MEN KAN DU LÄRA DIG ATT SIKTA PÅ PORSLINET GUBBJÄVEL????

Och Simone de Beauvoir är nu uppe i ett varvtal som hade kunnat försörja en liten by i närke med el under åtminstone ett år.

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget kan man tycka, jag är ju inte särskilt bra på att följa regler och utstakade planer. Därför är det ju helt meningslöst att göra en lista som jag sedan skall följa över lång tid. BAH. Jag skriver ju i stunden när jag är upprörd eller eftertänksam. Långsiktiga planer för mitt skrivande kan jag ha i skolan, inte här. Här får jag vara spontan.

Hursomhelst.

Jag läste den här under morgonen och den satte nästan, men inte riktigt, fingret på det jag gått och tänkt ett tag nu men inte vetat hur jag skall skriva om. Det här med sexuellt våld mot kvinnor och hur vi ser på det. personligen kan jag känna att bilden av den våldtagna kvinnan är så väldigt tragisk att det nog är ganska få som vill identifiera sig med henne. För en våldtagen kvinna är, i samhället ögon, inte bara någon som varit utsatt för våld som råkat ta sig uttryck i sexualitet. Nej den våldtagna kvinnan i samhällssynen blir omtalad som någon som berövats sitt finaste, blivit krossad, fått utstå det värsta som kan hända en kvinna och ibland saker som att det är omöjligt att återgå till ett normalt liv efter att något sådant här har hänt ofta, märkligt nog, sägs detta av medelålders män verksamma inom polisen. Inget ont om dem, jag är övertygad om att de är både förtvivlade och arga över vad de möter i sin vardag när det gäller frågor om sexuellt våld och jag är mer än övetygad om att de menar väl. Men problemet är att just den där typen av ordval nästan blir som ett andra övergrepp. För inte nog med att kvinnan faktiskt utsatts för sexuellt våld, efter en anmälan, eller ännu värre publicitet, så kommr hon utsättas för omvärldens konstaterande att hon är förbrukad, skadat gods. Det finns ingen styrka i den bilden. Ingenting som säger något om personen i fråga som en överlevare, snarare projiceras bilden av en hjälplös kattunge som krälar in i ett hörn och ger upp livslusten.

Det verkar som om sexuellt våld mot kvinnor anses var lite värre än allt annat våld och det är ju fint i teorin, men implikationen för de som överlever för att anmäla och gå vidare blir att det som hänt dem anses säga något om dem som person. Man spekulerar i deras förmåga att kunna bilda ”sunda” relationer senare i livet, man ifrågasätter deras för måga att kunna fortsätta sköta sitt arbete, sin familj, sina barn. Det verkar helt enkelt sitta väldigt mycket personlighet och identitet i ett underliv. Inte ens tortyroffer får samma behandling, där talas det om att de äntligen kommit hem till sina familjer, att de nu skall vila ut och sedan komma igen. Att de fått utstå fasor men att de är överlevare. Fokus i språket här ligger alltså på deras styrka, till skillnad från de krossade våldtagna kvinnorna.

Och den enda slutsats jag kan dra av det är helt enkelt att hela den här samhällsdebatten fortfarande grundar sig på att kvinnan är sitt kön. Kränker du könet så kränker du kvinnans innersta. Hennes heligaste. Hennes essens och det gör mig spyfärdig för jag är ganska övertygad om att det här är en anledning till varför det fortfarande är skamfyllt för en kvinna att berätta och anmäla att hon blivit våldtagen.

Kvinnan: Fortfarande mer fitta än person i världens mest jämställda land 2011. Whoop di de doo.

Förresten:

Tischa.

 

Kanske världens fulaste uttryck faktiskt.

lista och ett löfte

Alltså.. jag har saknat er. Faktiskt. har bara haft massor massor massor i huvudet och ingen tankekraft över till el bloggo. Det har varit lite rörigt bara, är dock nu back on track. Har t o m en liten lista på ämnen att avverka:

1) Hämnden på den fd hyresgästen från helvetet.

2) Varför jag aldrig skall bli projektledare aka uppsatsen som sög ut min själ.

3) Dagens outfit och hur det kommer sig att man tar en bild på dagens frukost

4) Att sluta röka; en odyssé i självförakt.

 

Nåväl för att jag inte skall glömma bort allt det där och vad jag egentligen vill ha sagt med det så kommer det att skrivas snart snart snart, men först: En helt onödig och ointressant lista. För idag är hela jag ganska onödig och ointressant LISTA!

Skor: Vandringskängor vadderade med fårskinn…mmmm…my preciouss. Jag blir roligare till sommaren dock men just nu prioriteras värme.
Sneakers: Converse
Jeans: HM faktiskt, eller jeggings
T-shirts: i princip aldrig, i teorin sjukt snyggt till ljusa jeans och converse, men i verkligheten är jag mycket snyggare i vitt,  ribbat linne. Fast jag skall göra något åt mina biceps innan det är dags för årets flaunting.
Underkläder: Rimligtvis.
Väska: Svart läderväska med mässingsspännen, skulle dock gärna vilja ha en brun med mässingsspännen typ Mulberry Bayswater, eller en klassisk LV

Plånbok: Nja, filofax
Solglasögon: Billigt krafs, jag repr dem ändå och tappar bort dem så det känns rätt meningslöst att lägga pengar på
Klocka: Nope.
Smycken: Mycket sällan nuförtiden
Tv: En Samsung 26 tum. Tror jag. Skitsamma, den funkar, det finns viktigare saker i livet.
Mobiltelefon: ajfåån
Dator: Två, båda rosa. En är hemmabygge och en är en HP notebook och jag älskar dem passionerat
Lotion: När jag orkar/minns
Deodorant: Rexona cotton dry (men allvarligt, intressefaktorn på den här frågan?)
Tandkräm: Varierar, vi är sällan överrens
Shampoo/balsam: Varierar, men de innehåller alltid protein och sällan sulfat.
Tvål: Någon som luktar gott, typ. Men inte blommigt eller för starkt
Parfym: Nej och människor som använder starka parfymer kan dra åt helvete.
Mineralvatten: Sällan för jag tycker det känns så fånigt att lägga pengar på, men jag älskar verkligen Ramlösa
Vin: Merlot. Alltid och endast Merlot.
Drink: Mojito
Bröd: surdeg eller knäckebröd
Mat: Äter det mesta men helst kött som är mycket lätt stekt, sådär så att det råmar när man sätter gaffeln i det.
Glass: Skitsamma bara jag får koka min chokladsås med rom och apelsin i till.
Godis: Nej, faktiskt inte längre. Ingen aning om vad som hänt.
Säng: 160 säng från ikea som dock är alldeles för mjuk för mig
Lakan: Varierar, dock är pälsen konstant.
Frisörsalong: Nuförtiden klipper jag mig själv. I brist på bra frisör.
Dagstidning: Nej.
Magasin: nej men böcker. Jag älskar mina böcker.