Ms. N00b

Restaurangen vid världs ände.

Posted in Uncategorized by msn00b on 18 juni 2010

Jag har haft en massa inlägg och rubriker i huvudet sedan jag blev internetlös, idag var det tänkt at jag skulle beta av en del av dem t ex: Varför man inte skall flytta över en helg när man haft tre månader på sig att förbereda. Hur grannsämja egentligen funkar. Varför man borde åka oftare till återvinningscentralen, hur man skrämmer en fastighetsvärd från vettet meddelst gasugn. Varför 40-tals hus rockar fett. Varför 40-tals hus suger röv. Grupputveckling meddelst våld och enkäter. Varför Facebook är konstigt, konstigt, konstigt. Hur jag blev en hormonbomb, mitt liv som knäppgök, varför refuger är magiska, varför min schäfer numera är r a k a d (ja, du läste rätt), vad jag egentligen tycker om svensk militär och utrikespolitik och mycket annat.

Ungefär allt det där hade jag i huvudet men sen ringde telefonen. och det var pappa och allt det där jag tänkt skriva om liksom sögs ut ur huvudet på mig och försvann för pappa kan göra sådär med mig, överskugga nästan allt så att jag blir fem år och ungefär en tvärhand hög.

Jag älskar min pappa. Men jag har grava problem med hur han hanterar och har hanterat sin papparoll. För ganska ofta känns det som om den relation vi har går ut på att jag är någon han kan ringa och berätta saker om sig själv för. det är sanslöst mycket jag jag jag jag jag jag att jag nästan spyr. Nuförtiden har jag dock den goda smaken att faktiskt tala om för honom vad jag tycker istället för att bara lyssna, lägga på luren och gråta bort resten av dagen. För jag tänker Ta. Mig. Fan. Inte tillåta honom att äga mitt liv genom att inte se mig. Jag är bättre än så. Jag förtjänar bättre än så.

Jag önskar att det vore så enkelt att jag kunde tillskriva honom en kass fadersroll and be done with it. Men saken är den att det inte beror så mycket på honom som person som på att han fått ett antal hjärnblödningar som förändrat hans personlighet och jo jag vet, jag borde vara en bigger person för jag är vuxen nu men efter femton år så räcker kärleken inte till längre för att ha överseende med det värsta. Istället hamnar jag i limbo där jag måste skilja mellan ”pappa” som jag älskar versus personen som pappa är som jag har sjukt svårt för. Det funkade i några år men just nu känns det som om det inte heller funkar och jag är så illa jävla tvungen att komma på något nytt sätt att hantera det här på om jag inte skall 1) må dåligt över en kass relation som inte beror på mig. Eller 2) Säga upp relationen helt och hållet och sluta hoppas på att vi kan nå någon form av bokslut vilket jag absolut inte vill för den bistra sanningen är att jag tvivlar starkt på att han är i livet ens fem år till och har vi inte en någorlunda acceptabel relation så kommer hans död att slå mig i så yttepyttiga bitar av skuld att jag är osäker på om jag någonsin reser mig igen.

Så jag försöker.

Jag försöker räcka till, jag försöker finnas till, jag försöker lyssna utan att köpa eller på något vis stödja de galenskaper han håller på med. Jag försöker hålla mig neutral och vuxen och på replängds avstånd men utan att släppa helt fastän det många gånger känns osm om det vore det enda raka.

För en liten stund sedan informerade han mig om att han skall på begravning senare i sommar. Dvs min farmors begravning.

Och nej, jag kanske inte hade velat gå. jag kanske inte hade kunnat gå för all del. Men att inte ens bli tillfrågad trots at datumet tydligen varit bestämt en längre tid det gör för fan ont. Och jodå jag är mycket väl medveten om att man är två i en relation och att jag säkerligen brister på en mängd punkter där jag inte räcker till eller duger för honom. Att jag garanterat är en besvikelse för att jag varken blev ekonom eller gifte mig med en man med vattenkammad sidbena som tycker att det bästa i världen är Henry Lloyd och att lyssna på svärfars historier om hur fantastisk svärfar är. Jag är en besvikelse för min far för att jag valde att leva mitt liv och inte ge honom huvudrollen där också. Att jag faktiskt var tillsammans med ett sådant där missfoster med sidbena en gång i tiden och for hemskt illa det liksom missade han totalt. På samma sätt som han liksom missade när jag behövde honom i princip alla gånger jag behövde honom. Och det bästa av allt är att han alltid har en förklaring, han har alltid en ursäkt. Han har ”svårt för att bygga relationer”, han är sjuk (vilket han förvisso är men det lär ju inte hindra honom från en basal artighet som att fråga hur jag mår istället för att bara prata om sig och sitt). Att han ”haft mycket att göra” (som vaddå? Skriva otrevliga mail och titta på hem till gården?)

Såhär i slutet på texten när jag  läser igenom den inser jag att medan jag skrivit har jag bearbetat en hel del som legat och grott och kanske, kanske är det så att jag mår bäst av att helt enkelt stänga av. Att sluta vara en one-way-street av kärlek och omtanke och tillhörighet.

Den bittra sanningen är att relationer inte är gratis. Inte ens inom en familj. Köket är stängt ppl.

Så jävla stängt.

Och jo, jag gläntar på locket offentligt frö jag är så förbannat jävla inåtahelvette TRÖTT på att tysta ner knäppheterna för det är inte mina knäppheter. Det är inte jag som är en jävla galenpanna och jag fucking vägrar att tysta ner mig själv för att skydda någon som så uppenbart inte bara begår ett misstag utan har utvecklat ett mönster som jag varit alldeles för naiv, oerfaren och kärleksfull för att se klart förrens nu.

Hej trettioårskris. Välkommen för fan.

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mitra said, on 18 juni 2010 at 11:19 e m

    Mongoförälder – INTE lika med trettioårskris. DE har inget med saken att göra, och de är lika krisiga och mongo oavsett din ålder.

    PUSS

  2. msn00b said, on 19 juni 2010 at 8:19 f m

    Så sant så sant min första tanke imorse var att jag skulle redigera just den biten helt enkelt för att jag fan inte unnar honom att trigga en kris i mig, min trettioårskris skall handla enbart om mig thank you very much. Också sant att de är krisisga och mongo alldeles oavsett ens egen ålder eller beteende för all del, det är ju han som äger problemet och en del av lösningen är väl egentligen för mig att inse att det är precis det som är fallet. Att inte jag äger problemet, att jag inte kan påverka. Att någon annan handlingar faktiskt inte behöver beröra mig.

    Puss fina du, du har en tendens att mycket elegant och kortfattat sätta fingret på precis rätt punkt🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: