Alla frågar hur jag mår, jag vet inte jag. Jag mår inte något alls för att vara ärlig. Jag tänker mest.

Om vi nu skall bli kvar här i Skaune så  vill jag bo på ett ställe jag trivs. Där jag vill bo kostar en lägenhet 1,9 miljoner i utgångspris.

Det har inte jag.

Fuck.

I mitt huvud är det skinande rent på golven, allt är undanplockat och ljusen står tända på bordet. Tacopajen står och svalnar, kladdkakan med kärleksmumsglasyren ( ‘casue who are we kidding, really? Kärleksmums är helt meningslöst så när som på glasyren, fuck sockerkaka liksom) likaså och själv glider jag runt, välsminkad med nytvättat hår i en oversized herrskjorta med smakfulla men sexiga underkläder. Vinet är upphällt, hunden sover och sängen är bäddad.

I verkligheten är det enda som är oversized mina jeans (vadå då? Sjukt bekvämt ju), från golvet skulle man kunna skrapa ihop minst tre knäfrar och maten finns än så länge bara i mitt eget huvud, vinet står i tryggt förvar på systemet och det närmaste jag kommit smink idag är Maybellinereklamen på TV.

Men ibland har man det helt enkelt för bra för att orka konstra till det. Jag kom på mig själv med att stå och dansa i vardagsrummet idag. Saker jag velat få påbörjade har tagit form i mitt huvud och jag har spenderat flera timmar med min vän i telefonen utan att få minsta tillstymmelse till huvudvärk,  jag har suttit flera timmar i solen med en underbar bok och bara njutit och i ärlighetens namn finns det roligare saker att göra än att dammsuga.

Life is good damnit.

Vi behöver inte leta fel i varandras liv i någon form av missriktad omtänksamhet jämt. Man får må bra, skratta högt och dansa fastän det kanske finns jobbiga saker i livet. Det ä också en form av styrka. För att låna en replik från anonyma alkoholister ”styrkan att acceptera det jag inte kan påverka”. Styrka att kunna finna det goda i livet. Styrkan i att faktiskt skita i vissa saker och get on with your life. Styrkan att göra lemonad av citroner och det mina vänner det är överlevnad. Det är att ha en bred syn på livet. För nej, det hjälper inte att gräva ner sig i skit, särskilt inte när den skiten består av saker du inte kan påverka. När orsaken till problemet ligger utanför dig själv och du bara kan titta på.

Jag väljer den soliga vägen så ta mig fan.

Ibland finns det situationer där jag önskar att jag vore lite mer kontinental, eller bara mer pubbig. För ibland borde det faktiskt vara motiverat att ringa upp en total främling som finns i en till mig mycket närstående persons liv och förklara för den där främlingen precis hur jävla illa han eller hon betett sig.

Dagens bajsmacka går till den där främlingen.

Det var bara det.

It was love at first sight

Så galet trött så jag vet knappt vart jag skall ta vägen. För två veckor sedan skrev jag några inlägg om hur tråkigt jag hade det, samma kväll åkte pappa in på sjukhusen och fick spendera tio dagar på strokeavdelningen så nej, tråkigt har jag inte. Är tvärtom så trött och utarbetad att jag inte riktigt vet varifrån jag skall få ork till något annat än att ligga i min soffa och titta på dåliga serier, kanske tvätta en liten skvätt. Det enda som ger mig energi just nu är tanken på hundträning ikväll men frågan är om det är särskilt klokt att ge sig ut på vägen.

Tänker fortfarande på vad som kunde hänt på vägen igår när jag körde hela långa sträckan själv för första gången och naturligtvis prickar stormen. Slappnade av någonstans i höjd med Ängelholm på hemvägen men innan dess satt jag spänd som en fiolsträng med händerna prick kvart i tre på ratten (kvart i tre är det nya tio i två) och försökte se ut i vattenkaoset. Fy. Fan. Vad.Jag.Var.Rädd.

Att det sedan tog mig närmre en timme att hitta till A’s kontor när jag väl kommit ”hem” till Malmö igen är en annan historia, var t ex ute vid Nordanå’s bilprovning och snurrade en sväng, hur fan jag nu lyckades med det…

En sak som kanske inte så många vet om mig är att jag är hyfsat manisk när det gäller smink. Alltså inte mitt utseende, jag kunde inte bry mig mindre om hur jag ser ut 99% av tiden (besök hos tilltänkt släkt samt anställningsintervjuer undantaget) däremot är smink ett alldeles utmärkt pansar. No way in hell att jag fulgråter om det kommer resultera i svidande mascara i ögonen eller utsmetade ögonbryn, jag blir sjukt mycket mer samlad i de flesta situationer om jag känner mig lite extra snygg. Skitfånigt men så är det. Hur det sedan går ihop med att jag lätt kan spendera en vecka i A’s kalsonger, ett par raggsockar och tio år gamla glasögon fattar inte jag heller, jag erkänner, jag är konstig. Hursomhelst har jag av naturliga skäl därför varit spacklad som fan den senaste veckan. På sjukhus, vid frukostbordet för att inte tala om när jag skakande av nervositet skulle styra Bubblan hela vägen från Särö till Malmoe/ö/whatever.

Men ppl, paniken PANIIIIIKEN när jag skulle packa upp min resväska imorse och insåg att mitt älskade Jane Airedale mineralpuder är slut, kaputt, finito. Här behövs påfyllning deluxe snarast! Problemet är bara att jag befinner mig i tootikki. Här finns inget mega Åhlens som har allt (hell, de säljer inte ens Dermalogica här utom hos hudterapeuter och de har bara megaflaskor), här finns inga vänliga damer på NK som kastar sig för mina fötter med drömmar om en fet säljprovision när de känner igen den glödande köparglädjen i mina ögon. Kort sagt, I’m screwed.

Så jag tänkte att jag skulle slå två flugor i en smäll. Dels spara lite pengar för nej jag behöver faktiskt inte lägga 800 spänn på ett puder och dels kunna undvika att gråta ihjäl mig framöver. Därav min konvertering till I.d. bare minerals, nu är bara den stora frågan var i hela helvete jag hittar ett ställe att shoppa upp mig på det eftertraktade pulvret eftersom jag fortfarande befinner mig  i tootikki.

Någon som kan hjälpa tant hitta nytt knark?

A när jag befinner mig i Gbg i tio dagar: ”Älskling det är så tyst och tomt härhemma utan dig, jag kan inte sova och allt känns tråååååkigt”

A när jag är hemma i Malmoe: ”Älskling jag måste faktiskt få vara lite för mig själv, lite ensamtid du vet *sätter sig med nya mmo spelet*”.

Hemma i Malmö igen. Mina dofter, mina saker, mitt hem även om det fortfarande bär emot att kalla det för hemma. Det har varit långa dagar sedan förra torsdagen och jag har nog fortfarande inte riktigt processat allt som hänt men utan att gå in på detaljer kan jag nu säga att det är förhållandevis bra med både mig och familjen. Allt rullar vidare så att säga och jag kan bara hoppas att det fortsätter att vara bra.

Just nu kopplar jag bort det dä, samlar kraft tills dess jag behöver det igen. Tar dagen som den kommer och målar inte fan på väggen (yes, really, ME liksom. Man lever och lär).

På plusssidan har jag kört sjukt mycket bil på vägar jag känner utan och innan och dessutom kört hela vägen ner till Malmö utan att bli nämnvärt stressad eller fipplig (däremot har jag lärt mig vilka jävla douchebags det finns därute, A hade rätt, människor som kör SUV är lite mer dumma i huvudet bakom ratten än andra). Jag är en bra mycket bättre förare nu än vad jag hade varit om jag inte hade åkt till Gbg.

Nu soffan och kramas och sooooooova

Det är lite tyst på bloggen just nu eftersom jag befinner mig i gbg sedan några dagar tillbaka eftersom en familjemedlem hamnat på sjukhus. Ibland händer det jobbiga saker i livet och just nu är jag mest j ä v l i g t tacksam över att jag faktiskt har en bil att slänga mig i när jag måste. Att min sambo är ungefär det mest hjälpsamma och snälla som går i ett par skor och att jag har vänner som inte bara tål, utan uppmuntrar att jag ringer mitt i natten och är osammanhängande i allmänhet.

Stor kram till alla er som hört av er via blogg, mail och telefon för att kolla att jag är ok, det värmer något så oerhört.