Ang vikthets

Läser Malin Wollins krönika om tioåringar som bantar och det finns väl egentligen inte så mycket att säga om den, hon har som i de allra flesta fall en stor poäng där. Däremot läser jag sedan kommentarerna och det är då det börjar brinna i hjärnan på mig. En kvinna skriver såhär:

”Sluta hacka på mammorna. De är lika mycket offer för mediernas vikthets som sina barn, som de säkert älskar som de är men är rädda för att de ska bli mobbade om de får lite för mycket hull. Skuldbelägg inte mammorna utan modeindustrin som pådyvlat oss dessa sjuka ideal.”

Ursäkta men ”modeindustrin som pådyvlat”?! ”offer”??! Vad i HELVETE?

Jag är vuxen. Jag får därmed lov att ta ansvar för vad jag tillåter att påverka mig och vad som inte gör det.  Jag kan nämligen tänka själv och det kan rimligtvis andra människor också, både män som kvinnor.  Om vi har det ansvaret politiskt, ekonomiskt, karriärmässigt och relationsmässigt, varför skulle vi inte ha det ansvaret för synen på våra egna kroppar? På vilket sätt är vi offer bara för att det finns bilder på kvinnor som retuscherats till oigenkännlighet? Ellr för all del kvinnor som bara ser ut på ett sätt vi själva inte gör? Snarare är det väl i så fall männen som blir offer om de går på myten om den retuscherade kvinnan eftersom en extrem majoritet av män aldrig kommer se en sådan tjej i verkliga livet.

Visst jag kan sminka mig till den perfekta hyn, ha push-up bh tills tuttarna sitter i höjd med ögonbrynen och jag kan ha särskilda strumpebyxor med rumpinlägg och gördel för att slimma midjan men till vilken nytta? För ärligt talat, om målet är att gå med någon hem då kommer personen att se hur du ser ut utan allt det där joxet iallafall. Han eller hon kommer dessutom att notera precis hur illa du tycker om dig själv och ifrågasätta om det är värt besväret att ens orka lära känna en person med så mycket issues. Vem vill dessutom leva med en träningsnarkoman? Mellan heltidsjobb,  träning och vänner kommer ni ju aldrig hinna träffas?

En annan del i detta är det eviga jämförandet.  vad hände med individualiteten? Vad har din midja med min att göra? Vem bryr sig ett endaste litet dugg om ifall dina bröst är mindre än mina? Hey vem vet, du kanske är smartare än jag? Who gives a shit? Det sjukaste av allt är att hela grejen egentligen inte ens handlar om hur kvinnor ser på sina kroppar utan om hur kvinnor tror att tilltänkta partners ser på deras kroppar, det är alltså en annan människas inbillade syn på oss själva som vi skall anpassa oss efter?

Det är ju helt absurt.

Jag är absolut inte främmande för att tycka att viss kläder inte sitter snyggt längre eftersom min kropp förändrats sedan jag var arton. Det är ingen hemlis att jag inte är en storlek 34 längre men snälla, VAR i den ekvationen är det logiskt att tycka att det då är kroppen det är fel på? Sålänge jag inte lever sittandes i soffan med en chipspåse fastlimmad i fejset utan faktiskt rör på mig, äter ordentlig mat och mår bra så är det väl rimligtvis kläderna det är fel på, inte mig? Om jag däremot lever uteslutande på fett och socker ja, då kanske jag borde ändra på det om inte annat så för att det är farligt.

Det är vi som konsumenter som avgör vad som blir mode, inte tvärtom. Det som inte säljer tas ur produktion så enkelt är det. Köp inte sådant som du inte känner dig vacker i, om du inte tycker att något i affären är fint på din kroppstyp designa något själv, jag lovar att du inte är ensam om att inte hitta något som passar.

Och du, om du lever med någon och förhållandet är bra så trust you me att det har absolut zip, nada, noll att göra med storleken på dina lår. Däremor har det troligtvis  mycket att göra med hur lätt du är att leva med och man blir jävligt svår att ha att göra med om man inte äter ordentligt och ständigt gnäller om att man inte tycker om sig själv.

Mitt jävligt händelserika liv

*Sitter och väntar på att mobilen skall ladda sig så att jag kan ringa Liz*

Och sträck! och tänj! och kniiiiiiiip!

När man gått upp på morgonen och hällt upp kaffet som den underbara sambon hällt i termos. Klappat på hunden som för en gångs skull inte skallar mig av glädje och tittat ut genom fönstret och insett hur grått det är.  När man har gjort alla de sakerna så kan man lätt slås av att det är lite …trist? Så man får för sig att gå och träna. Kanske lite yoga såhär på eftermiddagen? Eller ett muskelpass för axlarnas skull?

Sedan skrattar man gott åt sitt egna skämt och tar en bit hallonpaj istället.

”After ten years of therapy I can say – I’m very angry with him”

Läser en blogg skriven av barnet till en av de vuxna bloggar jag läser (hej, jag är osammanhängande pga överdosering av hallonpaj) hon skriver:

”En vanlig dag, gick hem till min gammelmormor och vi satt och pratade och stickade.”

Och jag tänker på hur jäkla sorgligt det är att mina barn aldrig kommer få uppleva det där. Att jag hoppas att de istället kommer få uppleva det med min mamma, sin mormor istället. Att de kommer ha tid att bara umgås och göra saker ihop för min mamma skulle bli världens bästa mormor – lätt.

Sedan tänker jag på att det är ganska skönt att de aldrig kommer behöva göra det där med min farmor.

Får man känna så?

 

Utan GPS på väg till tootikki

Jag har så kloka vänner, H sammanfattade nog hela situationen igår när vi på min balkong satt och pratade om att vara vuxna och vad det egentligen innebär.

jag har en enda röd tråd som funnits hos mig hela livet och det är böcker men efter ett försök att bli bibliotekarie på bibliotekshögskolan 2001 gav jag upp den tanken illa kvickt (alldeles för dåligt betalt och way för få karriärvägar). Därefter har jag gjort ett flertal olika val i livet som fört mig dit jag är idag. Vissa lyckade andra…mindre så.. men oavsett om de val jag gjorde förde mig dit jag trodde eller inte så har de alla fört mig framåt till den position där jag är idag. I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle hamna där jag är idag och möjligheten att sitta där jag sitter nu föresvävade mig definitivt inte ens som en målsättning när jag sökte jobbet som ledde hit.

Problemet är att det är höst. Höst för mig är nystart i alla dess former, förändring och vilda energier som blåser genom hela huvudet och hela kroppen och när jag inte får lov att gå igång med nya projekt utan istället skall stå pall och fortsätta på en väg som kanske är lite längre än vad jag initialt tänkte mig då längtar jag bort. Längtar efter nytt. Längtar efter…någonting. Jag är världsbäst på att sätta upp mål, skriva listor, göra planer men lite mindre bra på att fortsätta på den inslagna vägen efter att nyhetens behag har lagt sig och det nya blivit vardag.

Så här sitter jag igen, omgiven av min röda tråd i livet och undrar om jag inte egentligen borde skriva den där romanen, trots att jag mycket väl vet att jag är bättre på torr akademisk text med tydlig ram och hypotes att bevisa än prosa med fantasin som enda begränsning. Jag minns så jävla väl hur jag åkte på den där kursen i Stockholm förra året, blickade ut öve utsikten från mitt hotellrum och tänkte ”här skulle jag kunna skriva”. Jag minns hur jag satt vid havet i Särö och tänkte samma sak och nu sitter jag och tittar på bilderna av Ebba von Sydows arbetsrum och tänker ”jamen om jag hade gröna väggar och e Mulberryfåtölj att krypa upp i då, DÅ hade jag kunnat skriva” och det är ju bara bullshit rakt igenom. Om jag har en roman inom mig så kan jag skriva den oavsett omgivning. Herregud, titta på Märtta Tikkanen eller Sylvia Plath, de satt och skrev i tiominutersintervaller när de fick en liten stund över.

Så här är mitt nya val, en ny väg att slå in på. Utan ursäkter den här gången, utan förändring av inredning, plats eller något annat än min egen inställning.

Enough with the excuses, here goes nothing.

Men shit, det snöar verkligen. Jag som knappt trodde mig själv när jag vädrade i morgonluften ochkonstaterade att det nog luktade lite snö trots allt.

 

Nåja, i år är jag bilförare så jag unnar mig att önska mig en slaskig, snarare än en snöig vinter.

Dagens I-landsproblem

Dag-TV är så sjukt tråkigt, ett jävla program till med Malou och jag tror att jag skriker.

Det är mörkt ute

Ni bloggar för lite.

Jag måste diska.

Tant observerar

Vet ni vad jag hatar?

1) Människor som går och tafsar på det färska brödet i mataffären. SLUTA genast!

2) Människor som ”tvättar” sina barns händer genom att stoppa dem i munnen. gaaahh så äckligt, jag dör! Om det finns en sak som är jääääävligt säker så är det att barns händer garanterat har varit i något riktigt sunkigt de senaste 5 sekunderna. Någonsin undrat varför alla bebisar har sorgkanter under naglarna? Mmm just det, vad har bebis alltid med sig som är brunt? Mmm just det.

Åh gud. Det är när jag tänker på sånt här som jag typ aldrig vill ha barn och om jag ändå skaffar barn så skall de få plastpåsar på händerna och jag kommer köpa 3 miljoner nappar för jag vääääägrar att ba’ ”nejmen OJSAN mitt barn tappade sin napp i en hög med hundbajs, men jag har en JÄTTESMART idé, om jag stoppar den i MIN mun FÖRST så blir den ren igen”. När man tänker på sådana scenarion är det egentligen rätt konstigt att folk skaffar barn ö h t. Eller varför de bryr sig om att borsta tänderna. Eller varför konsumtionen av handsprit har stigit så mycket när vi ändå stoppar hundbajs/gatusmuts/Icagolvs-nappar i munnen.

Men konstigast av allt är nog människor som har jobb, hus, bil, familj, vänner och ”sedan kopplar av” med att spela Sims.

Jättekonstigt faktiskt.

Hannah, panna sover som en stock?

Alltså, hur tidigt får man lov att ringa sin kompis när hon inte jobbar utan pluggar och troligtvis inte varit i skolan idag? När är det magiska klockslaget?

Magkänsla säger nunununununu, jag tänker ”NEJ!” (pungspark).

halv nio? Nio ?

Vaffan kan inte alla bara skaffa djur och barn så att man vet att de är vakna vid sju/åtta? Det skulle förenkla mitt liv så sjukt mycket.

Tant är förjävla gammal – and loving it.

Apropå det här med tantighet.

I fredags var dagens största projekt att ta mig i och ur ett parkeringshus.

I lördags fick jag krama på vackraste Liz och titta på film, ändra fram till 22:30 pip då jag slängde ut älsklingen med motiveringen att jag skulle upp tidigt.

Söndagen spenderades  i Sturup där jag i sällskap med ett flertal andra knäppgökar vistades utomhus i närmre fem timmar (i det här vädret ja) eftersom jag helt enkelt tycker det är roligare att hojta runt i bushen från arla morgonstund med knäfern än att partaja på lördagskvällar.

Nu är klockan 22:00 och jag gäspar redan käken ur led och jag försöker komma ihåg senaste jag festade riktigt rejält, gick ut på krogen och skakade rumpa och hade riktigt roligt snarare än önskade att jag var någon annanstans och det slår mig att det var nog…eh…

2006?

Och ok nä jag kanske inte lever världshistoriens mest händelserika liv längre, något jag faktiskt aspirerade på en gång i tiden någon gång tidigt 2000-tal då jag tyckte det var viktigt att gå före i alla köer på krogen, aldrig betala för en drink eller ett inträde och för all del vara på first name basis med halva gbg. Jag menar jesus folk namedroppade mig för att komma in på nattklubbar en gång i tiden. Å ena sidan kan jag minnas den där galna tiden och tycka att det var så sjukt roligt. alla galna historier, allt knäppt vi gjorde alla märklig människor vi träffade och å andra sidan kan jag se mig omkring och se de där som liksom verkar ha…fastnat i det där livet. Det är lite läskigt att ta en sväng på avenyn på väg hem från bion och stöta på den där killen eller de där tjejerna som ma brukade festa med när man var 21-23 och inse att hey, de gör fortfarande samma sak, varje helg, varje vecka dag ut och dag in.

Och vet ni? Så kul var det inte. Oftast var det mest bara slitsamt och tråkigt. Samma fester, samma människor, samma musik,  nya klänningar och någons nya ragg. Samma människor som cirkulerade helg efter helg och bakfyllorna som bara blev värre ju äldre man blev. Jag är glad att jag har gjort det där, jag har rumlat om mer än de flesta och jag kom ur det helskinnad på andra sidan.

men fy fan vad glad jag är att jag befinner mig just på andra sidan nuförtiden att jag inte var en av de som fastnade i den där malströmmen. Jag har roligare som 30-åring än vad jag någonsin hade som både tonåring och tjugooåring. Jag tror dessutom att jag själv är både roligare och intressantare nu än vad jag var för tio år sedan.

Och herregud vad skönt det är att kunna välja jacka utefter hur varm den är snarare än om den framhäver min figur. Skor efter hur sköna de är snarare än hur hög klack de har och hur grymt skönt det är att faktiskt skita fullständigt i hur jag ser ut när jag går och handlar eller åker på jobb.

Det är banne mig roligare att vara vuxen.